Pusch!

I dag har jag drabbats av en distinkt känsla av att jag glömt något. Kanske är det att skriva på bloggen? Det finns tid. Det finns innehåll. Det är inspirationen som tryter. Vet inte om det är semestern eller att jag numera skedar mig genom nätterna och känner mig … nöjd. Mest jämt så där. Kanske behöver jag lite ångest för att skapa och just nu håller ångesten sig borta. Och det är ju bra. Men så många inspirerade inlägg blir det inte. Kortfattat var jag på Debaser i går, åkte hem och kollade på snopptv och åt kakor med den andra skeden, innan vi sa god natt och lite senare god morgon. I dag har jag gjort mest inget alls. Om en stund väntar balkonggrillning hos finaste Christina. Bring your own meat och sprit. Ska bli trevligt. Men nu först en dusch. Pusch!

Lägesrapport

I kväll blir jag bjuden på oxfilé, tillagad hemma i mitt eget kök. Jag erbjuder rödvin och ryggkli i utbyte. Jag är bortskämd. Och ja, jag har en utmärkt trevlig semester.

Noll dagar kvar

Fy fan så bra jag ska ha det.

Tre och en halv

Tid. Sitter bara av tid idag. Får inget gjort, för sakerna som finns att göra har tillfälligtvis tagit slut. Människorna har gått hem. Det har blivit tyst. Jag önskar att jag kunde vara någon annanstans. Också gå hem. Inte sitta i kallt lysrörsljus. Lyssna på printern som flämtar i skrivarrummet utanför. Tuggar ut en rapport. Någon som pratar i telefon en bit ner i korridoren. Sen tystnad igen.Tre dagar till. Och en halv. De har sällan känts så långa.

Pömsigt

Jag är trött. Väldigt, väldigt trött. Vill inte alls vara på jobbet. Vill vara hemma. Sova lite. Mycket. Sova mycket. Det är semesterlunkigt och jag är post helg-seg. Sammantaget innebär detta att jag balanserar på gränsen mellan sömn och vakenhet. Ögonlocken riktigt svider när jag försöker tvinga dem att vara öppna. Önskar att semestern börjat en vecka tidigare och att jag kunnat stanna i sängen imorse. Istället odlar jag påsar under ögonen och räknar minuterna tills jag får gå hem.

När månen blir blå

Jag fick i alla fall tag i en kragsnibb i dag och åkte in till stan och köpte nya stora lakan och åkte till Ikea och köpte en ny stor bäddmadrass. 18 kilo stod det på paketet att det vägde. Det är en stor jävla madrass kan jag tala om. 180 x 200 cm och jag kan nästan inte vända den själv. En duschstång blev det också och världshistoriens billigaste duschdraperi. 14 kronor. Så billiga duschdraperier kan inte vara bra för någon. Sen städade jag ungefär en tredjedel av allt som behöver städas och ställde in alla böcker som legat på mitt nattduksbord och på golvet bredvid min säng i bokhyllan. På det hela taget ganska tillfredställande.

Hade det inte regnat så jävligt hade jag kanske orkat gå till soprummet också, men någon måtta får det vara. Jag har ju en hel semestervecka kvar. Ingen vits att ta ut sig helt. Dessutom har jag på något bisarrt sätt lyckats inhandla inte mindre än två utomordentligt sköna nya pyjamasar plus två bhar, en tröja och en klänning. Plötsligt ser jag poängen med att vara deprimerad och bara sällan lämna sitt hem. Man sparar sjukt mycket pengar på att leva på kranvatten, yoghurt och havregrynsgröt.

Sen skickade jag ett mail jag nog inte borde men inte kunde låta bli. Skönt att veta att det finns ångest precis runt hörnet som väntar. Fast jag ska försöka låta bli. Ångesten. Det är inte värt det. Jag tror att det faktiskt kanske var bra för mig att träffa honom igen förra helgen. När jag skulle sova i går slog det mig hur annorlunda tågresan hem kändes den här gången. Istället för att sitta i färdriktningen, med ryggen mot Göteborg, satt jag mot färdriktningen. Istället för att fokusera på hemma fick jag i över tre timmar se hur han och hans stad försvann längre och längre bort. Som en liten avslutsceremoni. En början på ett slut kanske äntligen.

Jag förstod den här gången att ja, jag är kär i honom och nej, det kommer inte att leda till något. Eller, jag förstod nästan i alla fall. Försök säga till den sista ljusrosa fladdrande biten av mitt hjärta att sluta hoppas. Det kommer den nog aldrig att göra. Men jag tror att jag kanske börjat bearbeta det som jag i vintras inte hade tillräcklig ork att bearbeta. Visst känns det som skit och piss och så jävla orättvist att jag bara vill kräkas på hela världen, men så är det ju att leva. Som denna underbara dam Christina sa så är det ju ett fantastiskt framsteg att jag faktiskt insett att jag kan bli kär. Det trodde jag inte för ett år sedan. Och kan jag en gång borde det ju gå att göra om bedriften. En av de där dagarna när helvetet fryser till is och månen blir blå.

Den där förbannade jävla kragen

Jag har semester och trots att jag borde gör jag ingenting vettigt. Inte för att det här är något nytt. Jag kommer in i ett sånt här humör och vill bara dra ner persiennerna och gömma mig för världen. Det är bara det att jag är så trött på det. Jag är så trött att inte kunna bestämma själv vad jag ska göra och hur jag ska känna. Det är som att jag kapitulerat. Låter någon annan inom mig än jag själv bestämma. Jag har till och med börjat göra listor. Detaljerade listor med saker jag ska göra. Sen sitter jag där med listan och tittar på den och gör det inte i alla fall. Tänker att ”Sån här vill jag inte vara!” och jag vet att det är upp till mig själv att vara något annat. Men jag gör inget annat än tänker det.

Det sjuka är att jag är fullt medveten om att det bara är att göra. Det behövs inte funderas och ältas och analyseras. Bara göras. Och om jag gör är det inte så jävla svårt alls faktiskt. Jag är en jävligt kompetent och effektiv person. Men ändå rullar jag över på andra sidan och bara gör inte. Jag vet inte vad jag ska skylla på längre, heller. Det finns ingenting. Ingen stress. Ingen trötthet. Inget som står emellan. Och ändå tar jag inte itu med skiten. Som om jag lider av någon sorts mental förlamning. Som om jag är rädd att vara någon annan än den här såsmänniskan jag gått och vant mig vid. Som att det först blir verkligt när jag faktiskt försökt och misslyckats. Som om det inte räknas om man misslyckas utan att ens ha försökt. Men det räknas ju. Jag mår ju precis lika dåligt. Fast jag ogillar mig själv lite mer.

Ibland önskar jag att jag hade någon som kunde säga åt mig att göra saker. Gå upp! Tvätta håret! Plocka ur diskmaskinen! Gå till posten! Handla! Städa! Köp tvättmedel! Gå och träna! Laga mat! Gå ut med soporna! Det är som att jag förlorat auktoritetskomponenten i min hjärna. Som om det bor någon jävla tonåring där inne som ständigt svarar Sen! när hon menar Aldrig! (jävla skitunge). Det är så tröttsamt och inte kan någon göra något åt det utom jag.

Om det inte varit så att jag faktiskt mår ganska apdåligt av det här hade det kanske inte varit så farligt. Men nu gör jag det. Jag sitter ju och tittar på medan jag bryter ner mig själv. Jag sitter liksom inlåst i ett litet rum i mitt huvud och funderar på om livet verkligen är värt att leva när hon som bestämmer där ute är en sån jävla idiot. Det är så otroligt destruktivt och det enda jag kan göra är att rycka upp mig och ta mig själv i kragen. Jag vet ju att det går. Jag har gjort det förut. Jag minns bara inte hur. Man får tag i den där jävla kragen.

Telegrafiskt

Jag har inte slutat skriva, jag har varit utomlands. Det var bra, men nu är jag sjuk. Väldigt amatörmässigt av mig. I ett omdöme skrev någon en gång att jag uttrycker mig för telegrafiskt i text. Jag höll inte med då, men i dag gör jag det. Jag är trött och orkar inte annat. Svarar på kommentarer senare. Ok?

Något jag i alla fall fått insikt om när jag varit borta är att jag måste ta itu med den här skiten nu. Utanpå och inuti. Jag har rusat av banan de senaste månaderna och det både syns och känns. Jag ska försöka börja litet. En smula varje dag. Jag vet inte om det kommer att funka, men jag tror att det måste.

Puss.