Nej, jag känner inte för att suga lite

Det var trevligt att vakna tillsammans med någon igen. Ännu trevligare att sparka ut honom när jag ville vara ifred.

Man lär sig något av alla relationer. Av min senaste har jag lärt mig att säga nej. Inte för att jag var tvungen att säga nej, utan för att jag förstått att jag förtjänar att få bestämma själv. Det tycker jag är ett bra betyg för något som gick över så fort.

Tyck synd om

Den här helgen har jag tyckt synd om mig själv mest hela tiden. Det gäller att passa på när man har mens.

Hur är läget?

Jag känner mig plötsligt mycket begränsad av samhällets konventioner när jag ska besvara de obligatoriska efter-helg-frågorna ”Hur är läget?” och ”Haft en bra helg?”. Svaret som spritter runt i munnen är ”Jag har fan sjukt ont i röven sen mitt ragg attacksexade mig i lördags.”. Men så kan man ju inte svara, så det blir ett ”Jorå, själv?” istället. Otroligt otillfredställande.

Idiot

Vad fan är det för fel på folk nuförtiden? Jag drog med en kille från Debaser Medis i går. Någonstans mitt i det sedvanligt lama fylleknullandet kör fanskapet upp den i baken på mig. Bara så där. Utan förvarning eller förberedelser. Vem fan tror att sånt är okej? Ont, ont, ont och blodvite för att sammanfatta. Hur jävla svårt är det att fråga? Och typ använda glidmedel. Idiot.

Älskar du mig fortfarande imorgon?

Det var kod. För middag och sen lite mer. Precis på slutet slumpade iTunes fram The Shirelles med Will you love me tomorrow. Det blev nästan för ogenomtänkt genomtänkt för att jag skulle fungera. Tur alltså att jag hade annat att fokusera på.

Men jäklar alltså så trevligt det var att ses! Indiskt, Uppdrag granskning, hångel och resten. Konstigt nog känner jag mig något mindre kär än jag gjorde så sent som i morse. Och det är bra, tror jag. Även om det visar sig inte vara sant. Imorgon.

^{The Shirelles – Will you still love me tomorrow}

Känsloporr

Ibland slår det mig hur skev bild bloggen måste ge av mig. Delvis är det också därför jag har så svårt att skriva här nuförtiden. Jag har fått för mig att skevt är dåligt. Som att jag har någon att stå till svars inför. Jag vet ju att det inte är sant, men känslan finns där. Bloggen för mig är ju där jag skriver de tankar som är som allra mest förbjudna. Som jag inte känner att jag kan berätta för någon. Det jag inte kan prata om är känslor. Hur jag känner. Vad jag längtar efter. Vad jag vill ha. Det blir mycket om ensamhet och tanken på något annat. Det är helt enkelt min porr. Känsloporr. Hade det varit sex jag var hämmad av hade jag skrivit om sex.

Som tur är för oss alla är min hjärna numera så avsexualiserad som kan bli. Vill inte! Även om kroppen sänder allt annat än subtila signaler när hjärnan pausar lite om natten. Jag väljer att bortse ifrån det. Jag är inte redo. Känner mig bara ful och äcklig och vill inte att någon ska ta på mig. Har den där känslan igen när jag inte ens kan förstå att jag någonsin velat. Att någon någonsin velat. Att jag kunnat tänka mig att lämna ut mig själv så fullständigt. Förnedra mig. Det är faktiskt ganska fascinerande hur vidrigt motbjudande jag kan gå runt och känna mig. Rent objektivt vet jag ju att jag inte är så fruktansvärd, men det är inte så det känns. I huvudet har ringaren i Notre Dame och jag en hel del gemensamt.

Dessutom går jag och spänner mig inför hur jag kommer att reagera när det oundvikliga beskedet kommer att han är med någon annan. Inte ligger med någon annan alltså, det förutsätter jag att han ägnar sig åt mest hela tiden. Är med någon annan. När det blir där fullständigt klart att han lyckats gå vidare där jag fortfarande har stelnat och frusit fast i något som aldrig ens var verkligt. Åh, gud så jag behöver skärpa mig. Tonårstönterier hör liksom hemma i tonåren av en anledning. Nåväl. Även denna lilla känslopuckel ska väl passera, så som brukligt är. Passera och övergå i en mer normal nivå av stördhet. Där jag hör hemma.