Skorna

Den här gången var det skorna. Ibland behövs det inte mer för att paniken ska komma vällande. Det där välbekanta ”Det här funkar inte!”. Jag vet att det inte får räcka med ett par skor. Logiskt. Men vad är logiken. I praktiken? Inget.

Det räckte. Jag kände genast hur allt släckte ner. Den där gnistan som nästan funnits. Som jag inbillat mig dit. Går inte. Kan inte. Kylan sen. När jag går från på till av på en sekund. Vill bara springa. Aldrig tala om det ingen. Inte låtsas som att det var en människa. En till jag förstört. Sårat med mina nycker. Min obeslutsamhet. Ensamhet och tvivel.

När intuitionen får mig att överge intuitionen. När jag nästan lyckas övertyga mig själv om att det kommer, det kommer. Det där andra. I magen. Fladdret. När det brusar i öronen. Som lock. När allt stannar och man är lycklig. Med det kommer ju inte. Sen står jag och stirrar i panik på de där skorna som gör hjärtat till sten. Igen. Fel igen.

Och jag vill ju så gärna. Kan inte tänka mig något jag hellre vill. Orkar inte söka. Finner mig i ett ensamt huvud på kudden. En portion på tallrik framför tvn. En i låda till morgondagens lunch. Är praktiskt så. Funkar så. Det är så jag funkar. Så det alltid blir. Alltid något. Ibland räcker ett par skor.

^Bildkälla

mockaisthlm

Hade jag haft en kille hade han gärna fått ha gula skor. Typ som en luddig banan. Fast det behöver ju inte nödvändigtvis vara dåligt. Tydligen.

Mo modebloggar och mer

Först. Om inte jag lyckas lägga vantarna på de här skorna är risken stor att jag dör. Dör, dör, dör. Det är bara det där med tiiiid. Det känns sjukt löjligt att skriva det, men det är rätt galet på jobbet just nu. Tur i oturen (och lite otur i turen) är att min intervju för det där jobbet är uppskjuten till nästa vecka. Skönt, eftersom jag verkligen inte har tid att sticka på intervju, lite jobbigt eftersom jag bara lär bli mer nervös ju längre jag behöver vänta. Nåväl. Sådant äro livet.

Jag har förresten kommit på en fantastisk liten röd tråd att tvinna en berättelse av. Tankar som snurrar och snurrar i huvudet. Men så tiiiiden. Jag hinner liksom inte riktigt fånga in den kreativa energin innan den sticker iväg igen. Ska försöka spetsa åtminstone en idé med pennan. Låsa fast den på pappret. Det finns så många ord som vill ut, känner jag. Ut, ut, ut. Orkar inte släpa på dem längre. De bubblar snart över av att hållas tillbaka. Ska försöka någon gång.

^{(Bara det inte blir skit. ← Självhatet igen.)}