Frukostfantasier

Nu snöar det igen. Små duniga flingor som nästan inte syns om man inte anstränger sig. Som om någon stod på taket med en behållare talk och skakade. I morse var det svårt att gå upp igen, en effekt av att det i går var svårt att komma i säng. Jag äro som en repig skiva, det är jag allt. Tänkte på förresten, i natt när jag låg i sängen och inte kunde sova, att jag saknar att äta riktig frukost. Alltså när man sitter ner tillsammans med någon annan och ler över ett bord och läser tidningen. Sådan frukost är bättre än alla andra måltider och är på intet sätt utbytbar mot den ostmacka eller skål gröt jag nu får framför datorn på jobbet. Inte ens i närheten. Kanske skulle det vara lite lättare att komma upp då, om allt som väntade inte var ett kallt golv mot bara fötter. Får satsa på att skippa Seinfeld, CSI och Cheers istället.

Och så borde jag klippa mig

Jag är sjukt missnöjd med mig själv som inte kastat minsta snöboll eller gjort en enda snöängel, snön till trots. Så orutinerat. Måste ta igen det här innan det blir tö.

I övrigt har jag haft en ganska grym sista lediga dag med konst, fika och film. Tre arbetsdagar kvar till helg. Det är ju egentligen inte så farligt.

Ja, med minst fyra a

Det spöregnar. Det är december och mot fönstren slår tunga droppar i siluett mot en mörkblå himmel, eller för en stund sedan mot min hjässa, när jag som vanligt sneddade över Plattan på väg till jobbet. Saker och ting är lite upp och ner i mitt liv just nu. Mest upp faktiskt. Förutom lite drama med en eller annan person i mitt liv. För att vara brud är jag ovanligt dålig på att förstå mig på brudar. Troligtvis eftersom brudar är lika individuellt unikt kantiga som snöflingor. Och män, för den delen. Men svåra att förstå sig på är de, och i vissa fall har jag helt enkelt tröttnat på att försöka. Det måste finnas någon gräns för hur irrationellt och omoget vuxna människor får bete sig. Efter ett tag orkar jag inte ta hänsyn till omständigheter längre. Jag skiter i omständigheterna. Jag bryr mig bara om det personliga ansvaret och min egen mentala hälsa.

Så. På vissa områden är det draaaama. Och ja, med minst fyra a. På andra är det ganska fabulöst och underbart. Min lägenhet börjar nästan bli ett hem och jag trivs. Mycket. Det finns så mycket fint och så många fina bara en liten bit bort. Jag känner mig förankrad på ett sätt jag inte gjort på mycket länge. Inte så att allt plötsligt är bra eller att jag kan sova hela natten varje natt. Men jag känner mig i alla fall hemma. Som att jag passar in. Att det finns en plats här för bara mig. Inte vid sidan om eller utanför, utan precis där jag vill vara. Jag tycker om den känslan.

För övrigt kan anordnandet av en julfest på jobbet vara en strid av i det närmaste episka mått. Tyck synd om, tack.

Vips så gick en vecka

Att det har börjat snöa igen är ju ett stort skämt. Jag ska inte gå in på det mer, men jag är besviken på våren. Det kan väl räcka så. I övrigt går mitt liv så snabbt att jag inte riktigt hinner med. Det räcker att jag blinkar så har en vecka passerat. Mycket olustigt och samtidigt ganska skönt. I alla fall så länge det bromsar upp någon gång igen. När den här uppsatsen är färdigskriven igen och livet återgår till något mer normalt igen. Kanske. Som om något någonsin är normalt. Som om jag ville att det skulle vara det.

Frågetecken

Jag har ont i hjärtat. Inte för att jag saknar någon, eller för att det är tomt. Det är rent fysiskt. En svidande värk. Det är olustigt.

Snön som fallit och isen som lagt sig i skrovliga skåror på trottoarerna irriterar mig. Jag hade börjat ställa in mig på vår och nu är det plötsligt vinter. Vinter är okej i december, men sedan blir det så trött. Så kallt. Jag tycker inte om kyla. Jag tycker inte om värme. Det är väldigt lite jag tycker om, egentligen. I alla fall just nu.

På parkeringsplatsen nedanför mitt sovrumsfönster håller de på att bygga ett nytt hus. Jag har ingen insyn i mitt sovrum. Ingen insyn alls. Bara tomrum och sedan en bergvägg kanske 40 meter bort. Jag älskar det med min lägenhet, att man helt obesvärad kan gå runt hur som helst. Kan göra vad som helst. Men nu bygger de ett hus där. Inte nära. Långt, långt nere och en bra bit bort. Men ändå. Det är ett hus där det tidigare var intet. Jag gillade intet bättre.

Jag saknar hud som inte är min egen. Min egen hud är inte särskilt skoj. Speciellt inte nu när den är vit och man ser blodkärlen genom den och den liksom blir prickig och flammig av kylan. Inte särskilt skoj alls. Annan hud däremot. Det saknar jag. Han är i Brasilien just nu, råkar jag veta. Hans hud är alltså alldeles enastående brun, kan jag gissa. Slät och vacker har den alltid varit, med vitblonda hårstrån som ställer sig på ända när man drar naglarna över honom. Det är sådant jag saknar. Att göra skillnad. Lämna spår.

Jag fastnar i hur jag inte kan förstå hur vi gick från en lång omfamning, något så löjligt som en kyss i regnet och ett sådant där avsked med händer som inte vill släppa varandra och viskade löften om att vi snart ses igen till ett ”Jag tror inte att det här kommer att funka.”. Det var tre timmar däremellan. Jag undrar vad som hände. Vad som hann hända honom som aldrig nådde mig. Hade jag förstått det hade allt kanske varit annorlunda nu. Inte hjärtat. Inte snön. Inte huset. Inte huden. Men jag hade i alla fall vetat. Vad jag gjorde fel.

En sista utväg

Jag gör mitt bästa för att bryta ner mig själv just nu. Alla sätt jag känner till har jag prövat. Allt utom att supa och knulla. Det har jag inte gjort än. Men allt annat. Jag känner mig så jäkla löjlig när jag skriver det här, ska ni veta, men eftersom jag uppenbarligen inte kan sluta tänka på det utan att skriva testar jag att skriva. Funkar inte det är supandet och knullandet allt jag har kvar.

Jag har sagt många gånger att jag inte minns första gången vi träffades. Jag har ljugit många gånger. Jag minns precis. Det var vinter och det snöade och han stod leende under en lyktstolpe. Det var så där löjligt, när det hände, att tiden liksom började gå långsammare. Jag kunde se hur en stor snöflinga stilla landade längst ut på en ljus ögonfrans och satt kvar där när han långsamt blinkade. Fortfarande leende. Och han var så vacker, utan att egentligen vara vacker. Jag började också le.

Det här hände strax innan jag började blogga. I slutet av 2005. Det är inte så att jag ständigt tänkt på honom sedan dess. Inte alls. Men jag har heller aldrig riktigt släppt det första jag tänkte när jag såg honom stå där, med kragen uppvikt mot kylan och snö glittrande i det ljusa håret. Att det här är han. Att så är det bara.

Sen i somras, när vi träffades igen, var jag helt oförberedd. Bara en flyktig sekund hade jag låtit mitt medvetande snudda vid den där tanken igen. Jag vet ju hur jag är. Tänker allt och gör inget. Får fantasier att verka lika verkliga som verkligheten är overklig. Och när jag sen satt där, inlindad i en filt bredvid honom i soffan och kände hans hand mot min, så var det totalt överraskande och fullständigt självklart på samma gång. Efter det var allt så enkelt. Inte för att det var sommar och vi var mer eller mindre fulla hela tiden, utan för att jag tillät det att vara enkelt. Jag tillät det att vara vackert och magiskt och, i ärlighetens namn, mer eller mindre hedonistiskt och helt utan skam. Sen var det upp och ner och upp igen. Och sen var det över.

Men jag kan inte låta bli att sakna det. Honom. Från första stunden när jag vaknar och minns hur allt är. Till precis innan jag somnar och försöker glömma hur allt var. Och ibland, däremellan, undrar jag hur det kunde bli så här. När det ju skulle vara han.