Idag har den stora tavla som mitt kontorsfönster utgör skiftat från härlig sommarsol via växlande molninghet till spöregn, hagel och åska och nu tillbaka till pudrigt sommarblått. Själv har jag under samma tid passerat ett register av milt uttråkad, telefonkonferensouppmärksam, flitig, hungrig, pastasalladsmätt och nu åter till det ursprungliga milt uttråkade.
I går nåddes jag förresten av uppgifter från gamla jobbet som gör att jag känner mig än mer nöjd med jobbytet än innan. Organisationsförändringar på gång där borta. Chefer som inte borde vara chefer fortsätter att vara chefer, och på högre nivå än tidigare. Sånt. Är så jävla glad att slippa.
Sammanfattningsvis är jag alltså ganska nöjd att sitta här, mitt i värsta sommartorkan. Passar på att lyssna på Roger Wallis sommarprat i P1 och låter tankarna sväva långt bortom jobbramarna. Till den där laxen som jag enligt uppgift bjuden på i kväll till exempel. Betydligt trevligare.
Efter en morgon färgad av sedvanlig tunnelbaneångest och därpå följande tunnelbanevrede, anlände jag till min tolfte dag på nya jobbet. Det är mycket på nya jobbet. Tiden går snabbt på nya jobbet. Jag känner mig ibland otillräcklig på nya jobbet. Men aldrig onödig. Det är en skön omväxling. En annan skön omväxling (som tyvärr är ytterst tillfällig) är att jag den här månaden får dubbla löner. Idel fnitter blir med andra ord när jag loggar in på bankkontot. Den här månaden är jag rik! Det borde alla få vara på sommaren.
I övrigt lunkar saker och ting på ungefär i samma tempo som vanligt. Jag är förvirrad. Grubblar. Ser mönster där inga mönster finns. Känner mig nära när jag är på avstånd och långt borta när jag är precis bredvid. För några kvällar sedan, när jag låg insvept i prassligt nytvättade lakan, funderade jag en stund över just detta. Att jag är oerhört bra att vara förälskad på avstånd. Att jag kan vara så säker, så länge jag inte ställs inför faktum i fysisk form. Då drar jag mig undan. Blir rädd. När det blir verkligt.
Inte så att jag inte kan, det har jag i alla fall lärt mig nu. Visst kan jag. Jag är bara inte så bra på det. Att förstå vad jag vill. För att inte tala om att förstå vad någon annan vill. Sånt måste man slå mig i huvudet med, se mig rätt i ögonen med, kyssa vett och sans i mig med för att jag ska förstå. Men gör man det så kanske jag vill förstå. Typ så.
Nu ska jag dricka kaffe och skriva klart ett policydokument. Puss!
Jag är ledsen, men efter halva hans sommarprogram i P1 kan jag inte annat än konstatera att Måns Zelmerlöw måste vara en av universums tråkigaste personer.
