Är det inte det ena, är det det andra

Mitt i sömnkuren, som skulle göra mig till människa igen, verkar jag ha drabbats av en släng av urinvägsinfekion. Jag har i och för sig aldrig haft urinvägsinfektion förut, och vet inte hur en släng sådan borde kännas, men min instinkt säger att det är vad jag har. Alternativet skulle vara klamydia, men med tanke på att jag bara legat med mitt ex sedan jag testade mig senast (krogragg roar mig inte för tillfället), är risken ganska liten. Förutsätter jag. Dessutom har jag ätit penicillin minst en gång sedan vi gjorde slut. Borde inte sådant döda klamydia?

Hur som helst. Jag gissar urinvägsinfektion. Känner mig kissnödig mest hela tiden. Även på natten. Då spelar det inte så stor roll om man faktiskt lyckas somna i rimlig tid. Sen är det molvärk och spring och svid och morr! Dessutom har jag idag varit så där sömning som man lätt blir när man har något skit i kroppen, vilket innebär att jag så klart begått dödssynden att sova på dagen. Farbror doktor skulle vara så missnöjd med mig.

Sömnkuren är alltså död, konstaterar jag innan jag glider ner i sängen med en bok. Ytterligare en dödssynd.

Stackars liten, och andra ord på s

Jag vill vara duktig. Inte vara till besvär. Inte sjåpa mig. Så när farbror doktor frågar mig hur jag mår, och om jag kanske borde prata med någon, svarar jag bara att ”Jo, doktorn. Lite ångest har jag ibland. Med det är nog inte något som gör det så där absolut nödvändigt att prata.”.

Jag säger garanterat inte att jag är nedstämd oftare än glad numera. Att jag ifrågasätter vitsen med min existens, dagligen. Att jag har självmordstankar. Att jag tycker att jag är ful, äcklig, dålig och inte förtjänar att leva. Eller att vara lycklig. Jag grubblar en del, erkänner jag. Sådan har jag nog alltid varit. Men självdestruktiv, självhatande och självskadande är ord jag inte använder, fast de är lika sanna.

Så farbror doktor blir lika nöjd med mig som alla alltid varit med mig. Jag tackar och bockar, går med på ett blodprov och åker hem.

Tunnelbanetankar 215 – men

Vad hände med det ädla ordet förlåt?

Semestern fortsätter. På det stora hela lysande,  men även en och annan armbåge i ögat. Bokstavligt talat. Fick en sådan hårt inkörd i vänsterögat någon gång under morgonen. Inte med vilje, förutsätter jag (sömntabletter och drömmar var inblandade). Men ändå. Ett annat svar än ”Det var nog inte med flit.” hade absolut  inte skadat när jag uppmärksammade förövaren på det inträffade som vi låg och drog oss i den allt för trånga sängen. ”Nog”, liksom. Din jävla skitstövel. Vad hände med det ädla ordet förlåt?

Pömsigt

Jag är trött. Väldigt, väldigt trött. Vill inte alls vara på jobbet. Vill vara hemma. Sova lite. Mycket. Sova mycket. Det är semesterlunkigt och jag är post helg-seg. Sammantaget innebär detta att jag balanserar på gränsen mellan sömn och vakenhet. Ögonlocken riktigt svider när jag försöker tvinga dem att vara öppna. Önskar att semestern börjat en vecka tidigare och att jag kunnat stanna i sängen imorse. Istället odlar jag påsar under ögonen och räknar minuterna tills jag får gå hem.

När du sover

Jag vill titta på dig när du sover,
Men jag vågar inte,
Om du skulle vakna,
Om du skulle förstå,
Så jag tittar upp i taket,
Och hoppas att det inte är sista gången,
Du sover bredvid mig.