Rädd

Rädd, förresten. Det fattade jag först i natt att jag är inför att gå och lägga mig. Inte för själva sovandet. Utan för ickesovandet. Så jag skjuter, skjuter, skjuter på det. Tittar på tv (bara se klart på det här). Lägger patiens (bara lägga tills den går ut). Väntar in den där känslan. När det känns rätt. Utan att egentligen veta vad rätt är. Egentligen sätt på sätt att undvika. För att jag är rädd. Att inte somna.

Och så förhåller jag mig till livet. Rädd för allt det som inte händer. Som jag inte kan. Som jag inte tror att jag är värd. Så jag undviker, undviker, undviker. En kortsiktig känsla av lättnad blir ett långsiktigt misslyckande. För att jag är rädd. Det är bra att veta.

Sena nyheter är goda nyheter

Så så glad för Marlas skull. Bästa grejen med att vara sömnlösing, att man håller sig uppdaterad om allt som händer på natten. Ibland är det det allra bästa. Som bäbisar, även om jag som regel tycker att de är ganska läskiga. I natt blev det en ny människa, liksom. Sätter saker och ting i perspektiv. Gör det skrämmande med att gå att lägga sig lite mindre oöverstigligt. Bara en sådan sak.

Med undantag för broccolin

Jag är nervös just nu. Det kommer folk från andra delar av världen för att träffa mig nästa vecka. För att se om jag är något att ha. Och om jag är det måste jag ta ställning. Just nu vill jag ungefär lika mycket som jag inte vill. Jag har blivit bekväm. Lite rädd också, tror jag. Det är så svårt det där, att skilja mellan vad man inte vill och inte vågar.

Och samtidigt i vardagen går allt snabbare. Dagarna flyger förbi utan att jag riktigt förstår hur och på kvällen sover jag, eftersom jag i allt för liten utsträckning gör det på natten. Ställer ut en till tidningskasse i hallen och inser att ytterligare en vecka snart passerat.

Den där balansen jag eftersträvat är längre bort än någonsin. Jag äter mina grönsaker, med undantag för broccolin, men vad hjälper det? Det är så mycket annat, annat, annat. Så många signaler, antydningar och kansken som jag inte förstår. Inte kan tyda. Det känns som att jag står stilla på en avsats medan världen strömmar förbi mig i en brusande dimma. Jag uppfattar bara konturerna. Hinner inte tolka det jag ser.

Har bara tid att leva och är egentligen ganska nöjd. Men nervös. För att inte duga. (Denna ständiga oro.)

Frukostfantasier

Nu snöar det igen. Små duniga flingor som nästan inte syns om man inte anstränger sig. Som om någon stod på taket med en behållare talk och skakade. I morse var det svårt att gå upp igen, en effekt av att det i går var svårt att komma i säng. Jag äro som en repig skiva, det är jag allt. Tänkte på förresten, i natt när jag låg i sängen och inte kunde sova, att jag saknar att äta riktig frukost. Alltså när man sitter ner tillsammans med någon annan och ler över ett bord och läser tidningen. Sådan frukost är bättre än alla andra måltider och är på intet sätt utbytbar mot den ostmacka eller skål gröt jag nu får framför datorn på jobbet. Inte ens i närheten. Kanske skulle det vara lite lättare att komma upp då, om allt som väntade inte var ett kallt golv mot bara fötter. Får satsa på att skippa Seinfeld, CSI och Cheers istället.

Midnattspasta a la Vicky Cristina Barcelona

För det första. Jag är sams med systern igen. Det gör ju livet lite enklare. För det andra. Jag är förkyld. Det gör livet lite jobbigare. Inte nog med plågan av de sedvanliga förkylningssymptomen, jag har dessutom lyckats vända dygnet på ett makalöst effektivt sätt. Resultat? Någon halvtimme efter midnatt började min mage att middagskurra. Eftersom den tidigare under dagen enbart fått frukost i form av överblivna salta kex (jag har inte orkat handla) och lunch bestående av ris, soja och broccoli (jag har inte orkat handla) hade jag svårt att säga nej.

Och jag har ju då alltså inte orkat handla. Mitt kylskåp är till följd av det en öken av burkar och smörgåspålägg, med en och annan oas i form av rotfrukt eller grönsak. Översättning. Blä! Vidare är en tråkig bieffekt av förkylning (förutom slem, snor och hosta) ett mer eller mindre obefintligt smaksinne. Därför blev jag mycket överraskad när följande anrättning, som jag efter en stunds pannskrynkel slängde ihop, visade sig vara något av en smaksensation. Det ser inte ut så varken på pappret eller tallriken, men i näsan, munnen och halsen skapades små smakexplosioner som perfekt harmonierade med Woody Allens senaste. Alltså. Möt Mos midnattspasta a la Vicky Cristina Barcelona.

Ingredienser
Pasta
1 morot
1 liten squash
2 knubbiga vitlöksklyftor
Rosmarin
Timjan
Salt & peppar
1 msk smör + 0,5 msk olja (till stekning)
0,5 dl vitt vin
1 skvätt grädde
Riktigt jävla bra permesanost

Gör så här
Sätt på pasta lagom till en person. Smält smör tillsammans med olja i en rymlig panna med kant (Jag tror förresten att det är viktigt att använda just smör. Vanligtvis är jag inget fan, men den här gången gör det skillnad. Oljan gör att smöret inte bränns och osar lika lätt. Smöros = Dubbelblä!).

Skala moroten (Den jag använde var f.ö. oroande lik en slaknande penis och det bar mig emot att attackera den med potatisskalaren. Nöden har dock ingen lag.). Skär fina små morotskuber, ungefär 0,5 cm³ stora, släng dem i pannan och fräs (Såg precis framför mig hur något matlagningsmongo feltolkade och använde den panna man har i ansiktet följt av ett ilsket kattfräs. Långteftermidnattshumor.).

Grovhacka vitlöken och tillsätt även den. Skär squashen i lika stora bitar som moroten och tillsätt tillsammans med rosmarin och timjan. Låt fräsa lite rask på ganska hög värme tills det fått fin färg. Salta och peppra. Sänk värmen och slå i vin och grädde. Såsen kokar ihop och tjocknar på ett par ögonblick. Häll av pastan och rör ner den i såsen. Riv över rikligt med permesan. Ät!

Tröttma, gröt och Halal-tv

Tröttheten är gjuten som betong vid mina ögonlock idag. Blytyngder i fransraden som drar ihop ögonen till springor. Jag vet inte riktigt vad som händer med helgerna nuförtiden. Eller veckorna för den delen. De springer fram. Rusar. Sen sitter jag här förvånat och gäspar. Tittar på mina fem mörkblå stolar och önskar att jag önskat måla dem vita som den sjätte. Önskar att spacklet var nedslipat och övermålat. Att det fanns ett draperi. Att det var lite färre dagar kvar till jul, eller att mina semesterdagar var fler. Trött ja. Det är en sammanfattning.

Framåt eftermiddagen igår somnade jag på soffan, vilket så klart resulterade i att jag inte kunde somna när jag sen borde. Av den anledningen satt jag allt för länge kvar framför min månadsgamla tv och tittade på repriser. Halal-tv, bland annat. Jag har läst mycket om detta program, men inte sett mer än ett par minuter tidigare. Det senaste avsnittet, om den sexuella revolutionen, var utmanande dåligt och oreflekterat. Jag påminns allt för mycket om ett grupparbete från högstadiet för att motivera en plats i SVT:s tablå. Bara en massa personligt tyckande. Intervjuer som bekräftar mer än belyser, söker stöd för det man redan tror, tycker eller känner att man vet och källkritik nära nog noll.

Självklart att sådant provocerar, men inte på rätt sätt. Jag känner mig fördummad och lite upprörd snarare än upplyst. Och det allra värsta är att idén i grunden är god. Det är utförandet som gör det ointressant och tandlöst som samhällskritik. Sådant irriterar. En god idé punkterad av taffligt utförande. Inget ovanligt. Bara den här gången ovanligt tydligt. Och dåligt.

Nu ska jag äta risgrynsgröt. Och försöka hålla ögonen öppna.

Osynkat och sömnlöst

Ibland när jag inte kan sova blir jag konspiratorisk, dramatisk och paranoid. Ibland blir jag fokuserad och Timellfixig. Oftast blir jag bara planlöst kringflackande, grubblande och lojt slösurfande. Som om sängen och sömnen var en tradig syssla jag måste utföra för att få min veckopeng.

Det sista stämmer i natt. Det första i förrgår. Bra då att jag har en blogg att skaka av mig det på. Som jag skrev till en orolig Christina; det är precis innan jag skriver som det alltid är värst. När den som läser tror att jag mår som sämst har jag precis börjat bearbeta och komma över.

Puss och god natt.

Förvirrade anteckningar från en sömnlös nattbok

Jag hittade det här i ett block på mitt nattduksbord. Jag måste ha skrivit det härom natten, när jag som vanligt inte kunde sova. Ibland vet jag inte riktigt vad jag vill säga till mig själv. ”Sov människa!” kanske.

Jag hade bestämt mig för att jag inte ville leva mer. Inte för att jag tänkte göra något åt det. Det är en handling som är mig främmande, om än inte tanken. Min vän. Jag valde istället ett ställningstagande. Mot livets tvångsmässiga och kvävande slumpmässighet. Mot drömmar födda ur ett kulturellt tryck. Mot andras förväntningar som blivit mina. Bojor.

Jag ville inte leva. För livet är inget annat än en förvirrad kamp mot ett mål ingen vet om det finns. Var det kommer ifrån. Som man bara vid livets slut kan besvara om det är värt kampen. Om det ens var det rätta. Målet. Eller om allt egentligen handlade om något annat. Om inget alls.

Så jag upphörde att leva. Inte i kött och blod, men mitt jag som jag vant mig vid att bekräfta och befästa det. Att släppa taget om riktningen och låta det bestämma själv. Göra fiendetanken till vän och eftertanken till fiende. Bara gå upp varje dag, koka gröt och gå till jobbet. Leva min lilla vardag. Göra saker på kvällarna som jag inte brukar. Se om livet blir som det inte brukar. Eller om slumpen är en chimär. Valfriheten ofri. Oviljan lag.