Jag vet inte vad som händer med veckorna. Tiden springer iväg så snabbt och jag liksom sticker i väg åt mitt eget håll och glömmer att stanna upp en sekund och landa. Jag trivs, jag gör nytta, jag är så jävla glad, har så kul och känner mig sjukt ensam. På samma gång.
Sen finns stunderna när allt bara står stilla. Jag drar för draperiet om alkoven, som blir milt rosa av lampan. Sluter ögonen när jag måste. Hör mitt hjärta slå i bröstkorgen och blodet susa i öronen. Då vill jag inte tänka, inte lyssna. Då vill jag springa igen. Ta mig snabbt till nästa morgon tills det blir helg om man kan låtsas att inget är verkligt.
Vill inte tänka på allt som inte blivit som jag tänkt. Inte på det som blivit som jag tänkt heller. Inte tänka. Bara trycka upp någon mot en vägg och låtsas som att jag aldrig funnits.
Nu faller löven som vi log inunder. Vår sommar blev höst. Tog slut. Gick över. Övergick i något annat. Något ensammare. Som grenen kal. Som kylig vind.
Molnen rusar över himlen idag. Solen är blek. Bussen går sakta. Livet viner. För en sekund har jag redan glömt, berör mig inte alls. Nästa sekund har jag inte glömt. En ny tröja gör inte en ny människa, nya minnen. Den gör bara lite varmare när hösten blåser genom jackan. Blåser hud kall, som hjärta. På skylten utanför fönstret en ledsen gubbe och en glad. Hade kunnat vara jag, så kluven. Delad trasig.
Regnet vräker ner. Vid övergångsstället på väg från tunnelbanan fick jag vada. Jag hade inte lust att samsas med regnrädda stockholmare i en port eller under en markis, så jag tog av mig glasögonen och gick. Utan glasögon var allt grått och suddigt i kanterna, så som allt är grått och suddigt i kanterna. Jag gick sakta. Lät det blöta göra sitt bästa med mig. Dränka mig långsamt och göra mina ben till is och håret till kalla stripor. Det kan mig kvitta. Så länge det gör att det inte finns några tårar. Och inga tankar på något annat än regn.
Imorse i tunnelbanan tog kvinnan bredvid mig fram en borste och började borsta håret med yviga gester. Det tyckte jag var konstigt. Sen tog hon ett stadigt grepp om borsten och drog ur den glesa hårmatta som formats runt piggarna och släppte ner den på golvet. Det tyckte jag var ännu konstigare. Och rätt rejält äckligt. Okej att man utför lite enklare kroppsvård i tunnelbanan, men jag har en känsla av att gränsen mellan det privata och det offentliga rummet suddas ut allt mer.
I slutet av förra veckan, också i tunnelbanan, stod jag uppträngd som en sill mot en kvinna som plötsligt började peta sig i örat. Inte lite lätt, utan med stor entusiasm och inlevelse. Ett par gånger gav jakten resultat och hon sprätte nöjt iväg en bärnstensgul klup öronvax i riktning mot sina skor. Och mina. Jag rynkade på näsan och ryggade tillbaka den knappa centimeter som fanns mellan mig och vagngrannen bakom.
Jag börjar ana ett möster. Det känns inte längre ovant eller utfäkande att blotta hela sitt liv i högljudda mobildiskussioner, nu tar vi det steget längre i tunnelbanan. Tunnelbanevagnen är på väg att bli vårt mest intima rum, näst efter toaletten. Vem vet, nästa steg kanske är toasitsar istället för säten. Lite praktiskt verkar det helt klart. Då har jag någonstans att kräkas nästa gång en äcklig tant slänger hår eller öronvax på mig.
