Att jaga skägg

Jag tycker inte om att jaga skägg. Jag tycker inte om hur sprött det gör mitt hjärta. Hur det tvingar fram sårbarheten. Så länge jag låter mig jagas kan jag låtsas mig osårbar. Kan säga nej utan att tveka. Kan låtsas att jag känner ett värde där jag inte känner något alls. Men att vilja, bara lite lite, är att riskera mycket mycket. Är att erkänna att det finns en plats i mig som vill. Är att tända ett hopp och exponera min bräcklighet.

När jag inte är tuff är jag skör som glas. En transparent styrkeillusion om mitt hjärta, om min mjuka kärna som tycker att jag inget tjänar till. Och bara just skägg kan ibland locka mig att testa. Hittills har jag alltid fått ångra mig. Fåfängt bekräftad i min rädsla att jag inte är något att ha.

Itu

Så starkt var det superlimmet. Första gången i diskbaljan så var muggen trasig igen. Vissa saker går kanske inte att laga.

På andra sidan glaset

Idag är lite bättre, i alla fall själsligt, om än inte kroppsligt. Problemet med att vara sjuk och ändå relativt pigg är tristessen, speciellt när allt utom ryggläge ger molvärk i njurarna. Av ren uttråkning putsade jag för en stund sedan fönstren. Jag har bara två, så det är inget stort jobb direkt, men jag blev ändå utmattad efteråt. Fast det var värt värken när jag kunde ligga på soffan och se ut genom fönstret utan ett matt lager smuts i vägen.

Den är som världen för mig, den där rutan, tänkte jag. Som jag ser på den. Fokuserar jag genom glaset finns hela världen öppen därute. Men ibland är det så svårt att titta hela vägen ut. För på glaset har en slarvig fönsterputsare lämnat ränder efter gummiskrapan. Och det finns repor, fläckar och hack, tydligt avslöjade i motljuset. Det är så lätt att fastna vid dem även om man inte vill. Att glömma världen. Glömma allt som finns där utanför om man tillåter sig själv att se bortom alla skavanker och borden.

Och jag vet ju allt det där så klart, och det gör ni också. Men det är ändå svårt att låta bli att fokusera på bristerna och låta fönstret förbli en ruta istället för en öppning. Speciellt när vintern lämnat sin fläckiga hinna att forcera. Och när den som slarvat med putsningen är man själv.

Orden

Orden jag inte kan säga.
För att jag saknar.
För att jag behöver.
Så jag blir arg.
Eller jag blir ledsen.
Och aldrig på dig egentligen.
Utan för att jag inte kan säga.
Orden.

Nedräkningen har börjat

Jag promenerade i regnet till jobbet imorse. Drog åt luvan om mitt nytorkade hår och andades djupa andetag av svalfuktig luft. Lät fötterna smattra längs Götgatan, förbi Slussen och sedan genom ett tyst Gamla stan mot City, alltmedan luggen formades till droppande testar i pannan. Vattnet i ansiktet kändes friskt. Renande, om jag trott att vatten kunde räcka. Med en syndigt dyr frukostsmörgås i handen drog jag upp den tunga porten, tog hissen upp och sen trappan. Nu är jag på jobbet, där tiden har stannat i det kalla lysrörsljuset. Klockan går långsammare här än på någon annan plats. Suckar fram varje minut med möda. Vet att jag vill hem. Att det ska gå en månad så att jag är fri. Gå vidare mot nya äventyr, brukar man säga. Så känner jag faktiskt lite. Att äventyren här är slut. Att den här delen av mitt liv är slut. Att jag vill att något nytt ska ta sin början.

Saker

Alltså, jag ska skriva. Tänker göra det. Har små inlägg i huvudet som det sedan inte händer något med för att jag inte orkar och istället gör annat. Som att somna på soffan framför tvn eller måla mina fula stolar vita. Sånt. Sammanfattningsvis handlar mycket om att fixa här hemma. Bara småsaker, men även sådant tar tid. Speciellt när man bara skjuter och skjuter. Typ så. Men jag trivs fortfarande. Väldigt bra. Önskar mig lite energi i julklapp. Det vore fint.

För övrigt går jag runt och bär på värsta scoopet här i bröstet och huvudet som snurrar och vill ut. Men här ungefär går gränsen. Det är ett så stort avslöjande om någon att det verkligen inte är upp till mig att ens antyda det minsta lilla. Sammanfattningsvis gör det mig så himla glad att det är lite halvt ute. Jag har ju egentligen alltid vetat. Konstigt då att definitivt och faktum ändå ställer till med så mycket i knoppen. Inte dåligt. Absolut inte. Men jag måste vänja mig lite, känner jag. Och jag vill så gärna prata om det, men får inte. Tror jag.