1981

Jag laddade just upp 1778 gamla inlägg till min testblogg som jag en gång raderat från den här bloggen. För att kolla om de fortfarande fanns. Undrar lite varje gång jag får syn på den där filen. Och det funkade. 1778 gamla inlägg. Sen 203 till sen efter att jag raderade (jag har blivit långsam på att skriva nytt). 1981 inlägg alltså, och nästan fyra år. Fy fan så sjukt.

Tre och en halv

Tid. Sitter bara av tid idag. Får inget gjort, för sakerna som finns att göra har tillfälligtvis tagit slut. Människorna har gått hem. Det har blivit tyst. Jag önskar att jag kunde vara någon annanstans. Också gå hem. Inte sitta i kallt lysrörsljus. Lyssna på printern som flämtar i skrivarrummet utanför. Tuggar ut en rapport. Någon som pratar i telefon en bit ner i korridoren. Sen tystnad igen.Tre dagar till. Och en halv. De har sällan känts så långa.

Mo modebloggar och mer

Först. Om inte jag lyckas lägga vantarna på de här skorna är risken stor att jag dör. Dör, dör, dör. Det är bara det där med tiiiid. Det känns sjukt löjligt att skriva det, men det är rätt galet på jobbet just nu. Tur i oturen (och lite otur i turen) är att min intervju för det där jobbet är uppskjuten till nästa vecka. Skönt, eftersom jag verkligen inte har tid att sticka på intervju, lite jobbigt eftersom jag bara lär bli mer nervös ju längre jag behöver vänta. Nåväl. Sådant äro livet.

Jag har förresten kommit på en fantastisk liten röd tråd att tvinna en berättelse av. Tankar som snurrar och snurrar i huvudet. Men så tiiiiden. Jag hinner liksom inte riktigt fånga in den kreativa energin innan den sticker iväg igen. Ska försöka spetsa åtminstone en idé med pennan. Låsa fast den på pappret. Det finns så många ord som vill ut, känner jag. Ut, ut, ut. Orkar inte släpa på dem längre. De bubblar snart över av att hållas tillbaka. Ska försöka någon gång.

^{(Bara det inte blir skit. ← Självhatet igen.)}

Vips så gick en vecka

Att det har börjat snöa igen är ju ett stort skämt. Jag ska inte gå in på det mer, men jag är besviken på våren. Det kan väl räcka så. I övrigt går mitt liv så snabbt att jag inte riktigt hinner med. Det räcker att jag blinkar så har en vecka passerat. Mycket olustigt och samtidigt ganska skönt. I alla fall så länge det bromsar upp någon gång igen. När den här uppsatsen är färdigskriven igen och livet återgår till något mer normalt igen. Kanske. Som om något någonsin är normalt. Som om jag ville att det skulle vara det.