Jag vill inte vara ensam längre, bara. Jag känner skam när jag ställs inför detta enkla faktum. Som om det är fel eller onaturligt att jag söker förändring. Som att det automatiskt medför en värdering av nuet. Att det är sämre. Att jag är dålig. Och att jag som en konsekvens förtjänar ensamheten. En cirkelrörelse mot oändligheten.
Men jag är trött på att vara ensam. Trött på att lojt acceptera att saker är på ett sätt jag inte vill att de ska vara. Samtidigt har jag svårt att se mig själv som något annat. Jag ser mig själv som singel, har en stark singelidentitet, ingen paridentitet. Ensam, aldrig tvåsam. Samtidigt vet jag att jag fungerar utmärkt i en tvåsamhet. Det är inte problemet. Men jag har svårt att visualisera tvåsamheten och ta mig dit. Jag kan inte föreställa mig att någon jag skulle vara intresserad av skulle vilja ha mig.
På något bisarrt plan handlar det nog om att jag känner mig så ful. Inte objektivt, men subjektivt. Min känsla. Inuti. Jag vill inte vara nära någon eller vara med någon när jag är så här ful. Jag vet egentligen inte vari fulheten består och jag vet att jag inte alltid känt så här. När jag var liten var jag söt. Kände mig söt. Ansågs vara rätt snygg när jag gick i skolan. Var populär bland både vänner och killar. Hade en tydlig identitet i allt det där. Någonstans på gymnasiet (eller var det tidigare?) kom brytningen. Sen dess har jag bara känt mig hemsk och vidrig och oberörbar. En vidrig sugga.
Egentligen tror jag inte att det har så mycket med utseende att göra. När jag petar i det som känns allra jobbigast att peta i tror jag att det handlar om en känsla av och rädsla för att bli övergiven. Min pappa, så klart. Sen morfar som var det bästa som fanns och strax därefter bästa bästa farmor. Sen ett vänskapsavslutande ickegräl med min högstadiebästis. Det låter så jävla löjligt, men vi umgicks dygnet runt, växte ihop till en människa och läste varandras tankar. Från själsfränder till inget. I ett slag övergiven. Även om jag övergav precis lika mycket som hon, så klart. Men det kändes inte så inuti. Fick bekräftat att jag inte är något att ha.
Kontentan. Jag bär inuti mig själv en djup känsla av att inte räcka till och en rädsla för att bli övergiven. För att jag är för ful, av någon outgrundlig anledning. Ett barns irrationella rationalisering kanske, vad vet jag. Men där är jag fast. Så vad gör man åt något sådant utan att gå i terapi, undrar jag i mitt stilla sinne. Det skulle vara så skönt att bara kunna lämna allt detta i forntiden där det hör hemma och vara seminormal som alla andra. Hur gör man? När man bara tänder på helt normalsnygga, jävligt smarta och roliga killar, samtidigt som man känner sig för ful och ovärdig för världen, punkt. Hur gör man? För att inte vara ensam.
Det borde ha varit en otroligt dålig idé. Att träffa någon man tyckt om lite för mycket. Velat ha lite för länge. Varit utan nästan jämt. Så visade sig dock inte vara fallet. Det var lite som att sticka in en desinficerad nål i en blåsa. Gör man det bara ur rätt vinkel skrynklas blåsan ihop sig som hade den aldrig funnits. Ett litet plåster på så är det snart bara lite torrt skinn som återstår och mjuk rosa hud där inunder. Har man otur kanske man behöver tömma mer än en gång, men sen är det över. Spänningen och värken är borta.
Nu önskar jag bara att jag lyckas resa mig ur askan som den beryktade Fenix. Inte fastnar i något som inte längre finns bara för att det är enklare än att sträva framåt, gå vidare. Inte fästa blicken i marken för att horisonten verkar så skrämmande långt borta. Inte stanna hemma av rädsla för vad som kan finnas där ute. Eller värre, det som inte finns.
Nog om det. Jag har gått vidare. Det känns i alla fall så.
Ibland slår det mig hur skev bild bloggen måste ge av mig. Delvis är det också därför jag har så svårt att skriva här nuförtiden. Jag har fått för mig att skevt är dåligt. Som att jag har någon att stå till svars inför. Jag vet ju att det inte är sant, men känslan finns där. Bloggen för mig är ju där jag skriver de tankar som är som allra mest förbjudna. Som jag inte känner att jag kan berätta för någon. Det jag inte kan prata om är känslor. Hur jag känner. Vad jag längtar efter. Vad jag vill ha. Det blir mycket om ensamhet och tanken på något annat. Det är helt enkelt min porr. Känsloporr. Hade det varit sex jag var hämmad av hade jag skrivit om sex.
Som tur är för oss alla är min hjärna numera så avsexualiserad som kan bli. Vill inte! Även om kroppen sänder allt annat än subtila signaler när hjärnan pausar lite om natten. Jag väljer att bortse ifrån det. Jag är inte redo. Känner mig bara ful och äcklig och vill inte att någon ska ta på mig. Har den där känslan igen när jag inte ens kan förstå att jag någonsin velat. Att någon någonsin velat. Att jag kunnat tänka mig att lämna ut mig själv så fullständigt. Förnedra mig. Det är faktiskt ganska fascinerande hur vidrigt motbjudande jag kan gå runt och känna mig. Rent objektivt vet jag ju att jag inte är så fruktansvärd, men det är inte så det känns. I huvudet har ringaren i Notre Dame och jag en hel del gemensamt.
Dessutom går jag och spänner mig inför hur jag kommer att reagera när det oundvikliga beskedet kommer att han är med någon annan. Inte ligger med någon annan alltså, det förutsätter jag att han ägnar sig åt mest hela tiden. Är med någon annan. När det blir där fullständigt klart att han lyckats gå vidare där jag fortfarande har stelnat och frusit fast i något som aldrig ens var verkligt. Åh, gud så jag behöver skärpa mig. Tonårstönterier hör liksom hemma i tonåren av en anledning. Nåväl. Även denna lilla känslopuckel ska väl passera, så som brukligt är. Passera och övergå i en mer normal nivå av stördhet. Där jag hör hemma.
