Så här mycket

I landstingets salar får man lära sig att sova på skrynkliga lakan. Med klockor som tickar. Med pumpaggregat som suckar likt åldrade själar på väg mot något bättre. När lampan väl släcks skiner stjärnorna i taket. Det har legat barn här tidigare. Jag undrar om de fick överleva. (Om jag får det.)

Det är annorlunda på sjukhuset den här gången. Annat sjukhus, förvisso. Men mest för att jag ser det som sista gången. Jag vill så gärna få bygga upp allt det som raserats. Få fortsätta allt det jag hittat på botten. Förädla bottenskrapet.

Jag har lärt mig att i det svåra finns det lätta. Det mest komplicerade och perfekta måste inte vara det rätta. Du behöver aldrig förstå, känna, veta exakt hur. Bara finnas med minsta lilla gest. Och alla de där små kornen finner varandra och förenas i en svärm som surrar in i varje spricka och vrå i det som skaver och gör ont och liksom kramar inifrån.

De små små gesterna när och är livgivande. Utan dem hade jag kanske inte velat leva. För det är ju vi som fyller varandras liv och ni och alla andra omkring mig har fyllt mitt med kärlek.

Och jag älskar er så jävla mycket för det.

Jag fyllemessar, alltså finns jag

Det börjar bli höst, men i mig stiger saven efter en själslig vinter. Jag skrev det att ölivet gjort mig gott. Så är det. Varken tandåkommor eller de katastrof-anhopningar som blivit legio på mitt jobb har lyckats rubba ron. Jag lyssnar igen. Lever i alla fall en smula. Och i lördags när jag tog en oväntat bra aw med oväntat roligt folk sa mina ben åt mig att linda dem om någon och hiva in.

Tyvärr var omständigheterna sådana att min hjärna kände sig nödgad att kliva in och göra detta infall till intet, men ändå. Bara att det fanns där känns outsägligt hoppfullt. Att det faktiskt finns smarta, trevliga människor i världen som får mig att vilja linda benen om och dra nära. På vägen hem sa min ölhjärna åt mig att delge bästaste fröken om detta i ett inte allt för smickrande sms. Detta är så klart först och främst förödmjukande, men på sitt sig också ett gott tecken. Jag fyllemessar, alltså lever jag.

(Och så en oerhört optimal låt att missbruka i höst på det. Klick klick.)

Taggarna utåt

Man kan inte lita på människor, hur gärna man än skulle vilja. De är själviska och glömska. De sviker. De gör illa. Mår lite dåligt kanske, när de gör det. Men de gör det. Ändå.

Alla jag har älskat har gjort det. Av alla jag har litat på, har ingen gått att lita på. Inte ens de bästa, vilket är det värsta. De bra är så få och inte ens de är bra nog. De vill mer, men är lika fega. Fegare, för de vet bättre. Förstår precis hur fel de gör, men gör det oavsett. Till och med när man ber dem att låta bli. När man gråter och ber dem att låta bli.

Och jag hatar det så jävla mycket, hatar oss alla så jävla mycket. Er precis lika mycket som mig själv.

Bakom leendet

Råttorna stod på rad.
Sprang över, en efter en.
Jagande svansar.
Nära morrhår.

Sneddade hemåt.
Utan någon bakom.

Jag insåg idag att jag inte skulle ha något socialt liv just nu om inte jag hörde av mig till folk. Och det har jag knappt tid att göra när jag bara jobbar hela tiden. Det är fan en jävligt deprimerande tanke. Jag har aldrig varit så viktig och så oviktig på samma gång. Blev någon, blev ingen. Finns inget bakom leendet. Känns som att alla bara kan dra åt helvete. (Men det är bara jag som är avundsjuk.)

Jag var lite förtjust i någon. Sen insåg jag att han inte har någon humor. Då kan det ju inte bli något. Klarar man inte av att bli driven med kan man inte vara med mig. Så jag slänger mina sopor, uppdaterar statusraden och drar något gammalt över mig och en bok.

Slut, slutare, slutast

Jag vill aldrig att någon ska bli så viktig för mig att jag inte kan leva utan den. Vill inte bli ett spöke som går runt i vardagen, men slutade leva för länge sedan. När han gjorde det. Är rädd för att bli lämnad ensam, så jag tillåter det aldrig fullt ut att ske. Genom att sätta min själ i karantän. Bygga en vallgrav och hålla vindbryggan uppe.

Mitt senaste ex har också någon ny. Han läste här och undrade om det var honom jag skrivit om. Kände sig utan tvekan som ett svin. Nojjade en hel del, om jag får gissa. Men jag blev svinet som tvingades erkänna att, nej, så var det inte med dig. Jag som är svinet som tycker att det är ganska skönt att kunna säga, utan att ljuga.

Gav det allt jag förmådde, för att jag faktiskt gärna ville. Lärde mig att det inte räcker att vilja, när ingen egentligen vill. Att man måste vara kär för att älska mer än en vän.

I armarna på ett antiklimax

Jag fick en känsla. Kände mig sviken. Jag läste ett ord eller ett par och tolkade fram ett svek. Utan egentliga belägg. Men känslor behöver inte belägg. Trivs faktiskt påtagligt ofta bäst när det inte finns belägg. När de får utrymme att svälla och ta över varje fiber och varje skrymsle i en hjärna som råder brist på något vettigt att hänga upp vettvilligheten på.

Jag var arg och kände att vin och bara vin kunde hjälpa mig. Så jag drog på mig de högsta klackar jag har, vinglade ut i slasket och rätt i armarna på ett antiklimax. I och för sig ett av de trevligaste antiklimax jag någonsin upplevt, men lika fullt en hämdkväll som blev en tummetott.

En annan verklighet

Alla mina byxor har hål i baken. Jag sitter tydligen för mycket. Och hatar att köpa byxor. Nu blir det kjol. Eller lappar.

Jag har jobbat lite för mycket den här veckan. Avslutade med att käka middag med vänner. Då pratade jag för mycket. Kände det när jag satt där, men kunde inte sluta. Jag hatar när jag gör så.

Det finns ingen jag är viktigast för, ingen som är viktigast för mig. Inget att komma hem för. Inget att längta till. Jag hatar den här tiden på året. Hatar att jaga tiden.

Jag trodde verkligen inte att det skulle bli så här. Jag försöker vänja mig. Vet inte om jag borde.

Säker vid sidan

Det största för mig har alltid varit vardagen, när allt bara är bekvämt. Vanligt. Det är det svåraste att få till med andra människor. Jag känner mig inte bekväm med andra människor. Alltid lite fel ute. Vid sidan av. Betraktande mer än medverkande, observatören snarare än aktören. Jag tror att jag egentligen oftare gör rätt än fel, men det känns fel. Ur balans, på något vis.

Så när jag finner den där balansen med någon, när det bara funkar, då har jag så svårt att förstå varför den inte känner likadant. Varför han inte gör det. Bara vara i ro. Låta det enkla vara det rätta, fast vi lärt oss att allt alltid ska vara svårt för att vara bra. Sluta rota och peta när man inte längre behöver. Men så rotas det och petas det. Trasas sönder och tar slut. Och jag förstår ännu mindre än jag någonsin gjort. Återvänder till mitt huvud. Säker vid sidan.

Ruta ett

Ibland ligger att tro och att hoppas så förtvivlat långt ifrån varandra. Jag är ensam igen. Har egentligen varit hela veckan, även om det inte blev officiellt förrän i dag. Om det blir så, sa jag till Chris i går, är det ändå skönt att det är han som gör slut med mig. För när man säger att ens pojkvän gjort slut tycker folk så jävla synd om en att de slutar fråga.

Jag är van vid att vara ensam. Andra är vana vid att jag är ensam. Säger att jag är för kräsen, för svår. Allt sådant slipper man, när man blivit lämnad. Jag vet redan att det fel på mig, men felet är i alla fall inte att jag inte vill eller försöker. Det är bättre så. Även om jag är osäker på att det räcker.

Jag mår dåligt av att veta att varannan tår som faller gör det för att det är höst. För att jag fyller 30 om mindre än två månader. För att jag trodde att, kanske kanske, det här var min chans. Att det inte var så. Att jag hade fel och att det inte spelar någon roll hur mycket jag försöker, hur mycket jag töjer mig. Nycklarna hänger ändå där på sin krok i hallen och den enda tandborsten i muggen är min.

Jag vill inte ha en till sådan vinter. Vet inte om jag klarar en till sådan vinter. Är rädd att går sönder, precis som muggen som aldrig blev lagad. Inser sen att jag varit det från början och att det här inte gör någon skillnad. Jag nöter ruta ett. Hade gärna fortsatt att låtsas på ruta två, hur dålig det än gör mig.

Ord

Ibland behöver man bara prata lite så är allt bra igen. Verkar det bra igen, i alla fall. Den som sa att man inte ska slösa med orden är dum i huvudet.

Jag förstår inte

Jag förstår inte.
Jag kan inte förstå.
Såg det inte komma.
Vet inte vad jag ska göra.
Kunde inte tro det när jag la mig.
Kunde inte tro det när jag vaknade.
Mitt hjärta ligger i halsen och bultar.
Får mig nästan att kräkas.
Orkar inte.
Går sönder.

När det regnar öser det

Inte så bra dag det här, nej nej. Började med någon sorts gräl, eller argumentation kanske, som ledde till att jag oförhappandes började grina som en bäbis. Gillar inte att gråta. Blir alltid överraskad när jag gör det.

Som någon sorts grädde på misärmoset låg nu precis ett långt meddelande från min f.d. bästa vän i Facebookinkorgen. Tror att det är någon sorts ursäkt iklädd jävligt urtvättade kläder. ”Gled ifrån varandra.” bla bla ”Inte min mening men sådant som händer.” bla bla. Och det hade väl varit fint. Om det var vad som hände. Det var det inte.

Hade hon åtminstone varit ärlig och modig nog att erkänna att hon med vilje faktiskt valde att gå ifrån vår vänskap. Det är okej. Man får göra det. Vänskap är ingen plikt, det är en förmån. Hon ville inte och jag blev ledsen. Har mått dåligt. Har kommit över, för fan. Kom inte nu och låtsas som att det var något ömsesidigt bara för att det känns lättare. Det var det inte.

Nåväl. Nog om det. Jag orkar inte riktigt ta tag i ett svar just nu. Vet inte vad jag ska säga. Har vant mig vid att vara tyst. Lämna bakom. Ibland är det så skönt att låtsas som att inget betyder något. Önskar lite att det var sant.

Under tryck

Det finns en liten öppning. En lucka i tiden då det kunde bli (kanske vi). En spänning som byggs upp. Hålls under lock. Känslan i vakuum. Ett tryck. Och så ibland, inget. Oftast inget. Och andra gånger. Lite mer. Och ytterligare lite. (Kärlek.)

Jag har svårt för det där. Tycker om att veta. Ja eller nej. Fastnar så lätt mitt emellan. (Vänskap.) Ser den där luckan i tiden stängas. Vill inte längre, ens om det går. Om det är för långsamt.

Är det rätt vill jag aldrig att det ska gå långsamt. Problemet är bara att jag inte vet. Förrän det blivit för sent.

Mitt i mellanrummet

På den lilla bit av himlen jag ser mellan hustaken drar mörka moln ihop sig. Krockar med varandra där mellan tacknockarna. Som ett grått lock. Jag står vid fönstret i köket och diskar ett par bunkar, någon kaffemugg och några tallrikar. Det har varit soligt idag, tydligen. Jag blev åthutad av en kompis som ville ha ut mig på en fika. Hon frågade skrattande hur jag hade mage att går runt hemma i pyjamas när solen sken utanför. Fast jag ser inte solen så mycket här nere, ska erkännas. Så att gå runt i pyjamas är alls inget problem. Jag får inte dåligt samvete av sånt. Den skammen var det länge sedan jag slog mig fri ifrån.

Svårare har jag för att säga nej till mina vänner. Jag har för vana att prioritera bort mig själv, eftersom jag tycker så jävla mycket om bara att få vara med dem. Då spelar det mindre roll var eller hur. Bara att. Det har blivit både en vana och en ovana. Jag väljer att sätta dem i första rummet eftersom det får mig att må bra. Samtidigt blir det lätt så i perioder att ett ”inget problem” eller ”det gör inget” snubblar från tungan lite väl lätt. Det måste kännas för att sägas. Där kan jag ibland balansera lite väl nära skiljelinjen. Och någon jävla martyr har jag ingen lust att gå och bli.

Vänner ja. För första gången i mitt liv är jag bästissingel. Har många vänner, men ingen bästa. Tidigare har jag alltid haft det. Den där vännen man pratar med varje dag. Som man kan säga allt till (nåväl, nästan). Som man kan sitta tyst tillsamman med en hel kväll utan att det känns konstigt. Där frågan inte är om utan vad. Som liksom bor under ens skinn. Genom åren har dessa nära vänskaper kommit och gått, men aldrig med några egentliga avbrott däremellan. ”Seriemonogam” är ett begrepp man ibland använder avseende kärleksrelationer. Då passar det inte in på mig. Men med vänner stämmer det precis. En relation glider liksom in i nästa utan slut.

Men nu är det slut och jag är mittemellan. Det blir många tomma timmar, på gott och ont. Ingen att ringa till och prata bort en hel kväll med. Aldrig den där självklarheten i tvåsamheten. Måste planeras och funderas. Numera måste jag bjuda till lite när jag känner för att umgås med någon. Fråga. Kan inte förutsätta att. I ärlighetens namn ger det en hel del trista stunder. Jag tycker om ensamhet, men bara när jag valt själv. Och allra helst med någon fin att leta upp närhelst jag vill. Vänskapslat, kan man sammanfatta det som. Och lite obekväm med det här nya. För att fråga är alltid förknippat med ett visst mått av osäkerhet. Då är det så mycket skönare att veta. Som singel att man är knullbar. Som bästissingel att man är värd att vara med.

Inget stavar vänskap som panikångest

Gud så jag inte vill träffas. Mår fysiskt illa av det. Överreaktion, javisst! Men det är intressant att notera. Jag är så mycket bättre på att ignorera och gå vidare. Det gör jag bra. Det här halva. Det kan jag inte hantera. Gåshud. Hög puls. Svettning. Darrande händer. Förstadium till panikångest. Fy fan vad jag är knepig.

Orka!

Jag förstår inte signaler. Kan inte läsa andra människor. Förstår inte vad de menar. Vad de vill. Jag förvirras. Förbryllas. Bedövas. Stänger av. Orkar inte försöka. Dechiffrera. Lägga pusslet. Det gör mig arg att allt sak vara så svårt. Från glad till besviken till bedrövad till likgiltig. Det tar minuter, timmar eller dagar. Men jag landar alltid där. I ett Orka! Och det gör jag inte.

Allra mest fel blir det när jag är som mest säker på att jag gör rätt. Gjort rätt. Är på gång. När jag tolkat signaler. Trott att jag förstått. Så har jag inte förstått. Känner mig sviken. Tillintetgjord. Minimerad. Som ett barn igen under bordet. När vuxna skrattade. Bara för att man var liten. Inte fattade att tanken var stor. Missförstådd och stänger av. Behöver ingen. Behöver inte. Klarar mig själv. Ensam. Ensam är stark. (Ensam är ensamt.) Ensam gör ont.

Nära

Ingen annan har någonsin hållit om mig så. Som om du skulle sluta andas om jag inte fanns där. Som om du vill ta dig igenom min hud och gömma dig innanför. Jag har aldrig känt mig närmare. Inte för att vi var nära, utan för att jag förstod. Du omfamnar på samma sätt som jag drar mig undan. Som om din hela existens var beroende därutav.

Riktig vänskap

Det bästa med att tillräckligt länge och mycket bli behandlad som skit av någon man tycker om är att tycka om:et med tiden mattas av och går över och att man slutar bry sig. Där är jag nu. Orkar inte bry mig. Kunde knappt göra det mindre. Inte särskilt ledsen ens, faktiskt. Mest lättad. Från förvirrad till irriterad till likgiltig på något år. Det är fan riktig vänskap.