Slask och körsbärsblom i april

I går gick jag förbi ett blommande körsbärsträd på Observatoriegatan och började gråta. Några varma tårar bara, som gömde sig bland isiga regndroppar som där sedan tidigare slagit sig till ro. Jag mindes hur jag, skör och stapplande, passerade det där trädet ett år tidigare. Då trodde jag att det var min allra sista vår, och jag såg skönheten som aldrig förr. I dag jag är fortfarande här, till slask och körsbärsblom i april.

58 ord

Min nyckel till källaren fungerar inte längre. Jag stod utanför dörren idag med två soppåsar i händerna och fick inte upp dörren. Som en tjuv i natten smög jag in i Chris gamla port här bredvid och snyltade på deras sopnedkast. Nu när hon har flyttat bor det bara sopor där. Men koden är densamma.

Igår började jag skriva en text. En bok, om vi ska vara riktigt optimistiska. Jag kom exakt ett stycke. Fyra rader. 58 ord. Men det är bra. Den bästa romaninledning jag någonsin skrivit. Tyvärr drabbades jag av djup ångest precis där. Kunde plötsligt inte se från ett ord till nästa, utan fastnade i allt som borde komma längre fram. Och jag har ingen aning om vad som borde komma längre fram. Har ingen aning om vart historien vill. Så jag stängde Word och la mig i sängen med Matts bok som jag inte lånat. Kanske kommer ord 59 och 60 när jag har tinat. Eller så blir det den bästa inledning jag skrivit. Punkt.

Men jag tror att saker rör sig i rätt riktning, trots att jag varken kan slänga sopor eller skriva känns det så. Det är liksom något litet liv i mig som rycker. En gnutta energi som får mig att köpa hyllor och sy gardiner. Som får mig att tänka framåt istället för nedåt. Som får mig att känna som att jag är något, även om jag aldrig hittar orden.

På andra sidan kärleken

Mitt ex har ny flickvän. Jag har varit halvkär i honom så länge. Nästanälskat. Burit någon sorts hopp. Helt bortträngt och hemligt, så klart. Men ändå. Han hade kunna vara allt för mig, om det kunnat vara så. En sådan man bär med sig lite mer. När man tänkt tanken i smyg, att visst måste det alltid vara han? Sådant jag inte tror på, men är tillräckligt kulturellt betingad att ändå tro på. Jag tänkte så om honom, fast jag sällan erkände det.

Därför trodde jag att jag skulle bli så jävla ledsen när det väl hände. När han inte bara gick mellan famnar på måfå längre, utan valde någon mer permanent som inte var jag. Väl valde ett vi som inte är vi. Det sjuka är att det snarare nästan är lite skönt. Jag har haft honom i mig så länge. Perifert och gäckande. Ett kanske kanske att hoppas på när allt annat känns hopplöst. Att minnas mjukt magiskt när vardagen känns så brutalt blek.

Nu finns inget av det kvar. Det är definitivt. Över. Men bakom ett släckt hopp kan skymtas ett annat. För jag gick inte sönder, som jag trodde. Han har inte gjort mig mer trasig, trots allt. Lika lite som han någonsin kunde göra mig hel. Det ligger inte i honom, eller någon annan. Ingen har sådan makt över mig. Det är en jävligt skön tanke att tänka i mars. Precis innan allt börjar. På andra sidan kärleken, när livet tar fart.

När våren går mot sitt slut

När ska man få tid att skriva den där boken när man är upptagen med att leva? När ska man hinna skaffa sig ett liv när dagarna rusar förbi som de alltid har gjort, fast man inte vill att de ska vara som de alltid varit.

Häggen står i blom och kaffet smakar som kaffe brukar smaka. (Nåväl, inte helt sant. Mindre än det brukar. Jag är förkyld.) På andra sidan gården har fasaden fått sitt första lager bruk och utanför mitt fönster finns, för första gången sedan jag flyttade in, gröna blad. Jag har tittat på de där bladen mycket den här helgen. Jag har legat på soffan, sovit och tittat på tv om vartannat (till och med melodifestivalen, då är jag sjuk på riktigt). Skakat i feber. Drömt galna drömmar. Hostat njuren ur led. Ungefär så.

Imorgon är det dags att gå upp till jobbet igen. Inte för att jag är frisk, utanför att jag har mycket att göra. Jag hade tänkt trappa ner lite inför min sista dag, som ju närmar sig. Så har det inte blivit. Istället har jag bråda dagar och jagar, jagar, jagar. Fast veckan är kort. Och sen kommer min sista. Tar jag kartongerna och går hem. Stänger pärmarna om de sex senaste åren. Lämnar dem bakom, tillsammans med våren.

Från förfest till Strand (och så lite ångest på det)

Jag har haft en ganska absurd men fin långhelg. Festivalkänsla för hela slanten, som avslutades i dag med Andrew Bird på Strand med Christina och hennes pojkvän (höhö, internskämtsvarning). Enda klagomål: Strand måste fan tänka på luftkvalitén. Den var rent löjligt dålig. Jag stod inte ens inne i smeten men var tvungen att smita ut för att inte råka slå ner någon stor äcklig, svettig, grov man. Ventilera mera, för faen! Och kliv av mina tår.

Kanske borde jag gå in på detaljer, men det orkar jag inte. Sammanfattningsvis har det varit jävligt vackert alltihop och motivationen att gå tillbaka till jobbet imorgon är minst sagt i botten. Vill vara ledig! Ha sol! Dricka lite rom, kanske, vid något vatten. Typ så. Men kontor och papper är ju också … kul?

I övrigt kan noteras att jag typ håller på att dö när jag ser mig själv på bild. Grav ångest. Har blivit sjukt tjock och ful. Sånt gör ju alltid mig jävligt uppåt. Lämplig åtgärd är nog tyvärr inte fem dagars oavbruten berusning, hur bra det än känns. Motivationen att springa och självspäka är tyvärr ännu lägre än den att gå tillbaka till jobbet. Fuck. Kanske bara att inse att motivation aldrig kommer att infinna sig. Gäller att bara göra ändå och lida, för lidandet är än större när man hatar hatar hatar. Även om det är vad jag är bäst på. Men först ska jag sova. Tror till och med att det kanske går.

Och en gnutta spunnet socker

Lite Blonde Redhead, lite Feist och en gnutta spunnet socker. Så är Bat for Lashes senaste, som jag låtit gå varm i podden i dag. Fint! Vet inte än om det håller i längden, men vad gör det? Vårkänslor! Så känns det just nu.

^{Bat for Lashes – Daniel}

Misoskam

I kväll har jag promenerat och ätit sushi med Christina. Jag plockade säsongens första tussilago. Sen skämde vi ut oss genom att vägra misosoppa. Visste inte att det kunde vara så kontroversiellt.