När ska man få tid att skriva den där boken när man är upptagen med att leva? När ska man hinna skaffa sig ett liv när dagarna rusar förbi som de alltid har gjort, fast man inte vill att de ska vara som de alltid varit.
Häggen står i blom och kaffet smakar som kaffe brukar smaka. (Nåväl, inte helt sant. Mindre än det brukar. Jag är förkyld.) På andra sidan gården har fasaden fått sitt första lager bruk och utanför mitt fönster finns, för första gången sedan jag flyttade in, gröna blad. Jag har tittat på de där bladen mycket den här helgen. Jag har legat på soffan, sovit och tittat på tv om vartannat (till och med melodifestivalen, då är jag sjuk på riktigt). Skakat i feber. Drömt galna drömmar. Hostat njuren ur led. Ungefär så.
Imorgon är det dags att gå upp till jobbet igen. Inte för att jag är frisk, utanför att jag har mycket att göra. Jag hade tänkt trappa ner lite inför min sista dag, som ju närmar sig. Så har det inte blivit. Istället har jag bråda dagar och jagar, jagar, jagar. Fast veckan är kort. Och sen kommer min sista. Tar jag kartongerna och går hem. Stänger pärmarna om de sex senaste åren. Lämnar dem bakom, tillsammans med våren.
Jag har haft en ganska absurd men fin långhelg. Festivalkänsla för hela slanten, som avslutades i dag med Andrew Bird på Strand med Christina och hennes pojkvän (höhö, internskämtsvarning). Enda klagomål: Strand måste fan tänka på luftkvalitén. Den var rent löjligt dålig. Jag stod inte ens inne i smeten men var tvungen att smita ut för att inte råka slå ner någon stor äcklig, svettig, grov man. Ventilera mera, för faen! Och kliv av mina tår.
Kanske borde jag gå in på detaljer, men det orkar jag inte. Sammanfattningsvis har det varit jävligt vackert alltihop och motivationen att gå tillbaka till jobbet imorgon är minst sagt i botten. Vill vara ledig! Ha sol! Dricka lite rom, kanske, vid något vatten. Typ så. Men kontor och papper är ju också … kul?
I övrigt kan noteras att jag typ håller på att dö när jag ser mig själv på bild. Grav ångest. Har blivit sjukt tjock och ful. Sånt gör ju alltid mig jävligt uppåt. Lämplig åtgärd är nog tyvärr inte fem dagars oavbruten berusning, hur bra det än känns. Motivationen att springa och självspäka är tyvärr ännu lägre än den att gå tillbaka till jobbet. Fuck. Kanske bara att inse att motivation aldrig kommer att infinna sig. Gäller att bara göra ändå och lida, för lidandet är än större när man hatar hatar hatar. Även om det är vad jag är bäst på. Men först ska jag sova. Tror till och med att det kanske går.
Lite Blonde Redhead, lite Feist och en gnutta spunnet socker. Så är Bat for Lashes senaste, som jag låtit gå varm i podden i dag. Fint! Vet inte än om det håller i längden, men vad gör det? Vårkänslor! Så känns det just nu.
I kväll har jag promenerat och ätit sushi med Christina. Jag plockade säsongens första tussilago. Sen skämde vi ut oss genom att vägra misosoppa. Visste inte att det kunde vara så kontroversiellt.
