Supa, röka och knulla

Tiden tar spå hoppsasteg framåt just nu för mig. Inget, inget och så Skutt! Jag gör inte så mycket, egentligen. Jobbar, träffar vänner, hänger i barer. Typ sånt. Jag vet inte vad det där lite mer skulle innebära. Vet bara att inget riktigt känns riktigt. Som att någon växlar mellan att trycka på paus och fast forward. Inte så schysst spelat.

Kanske har det att göra med att allt jag gör just nu känns så jävla välordnat och vuxet. De typ respekterar mig på jobbet. Jag sitter i ledningsgruppsmöten, nickar förstående när folk ventilerar sina problem och filar på strategier och policies. Och när jag sitter där och bestämmer över andra, är allt jag egentligen känner för att supa, röka och knulla. Men det gör jag inte. Istället svänger jag förbi Chanel efter jobbet. Inget piffar ju upp tanter som läppstift, luktegott och handväskor.

En annan verklighet

Alla mina byxor har hål i baken. Jag sitter tydligen för mycket. Och hatar att köpa byxor. Nu blir det kjol. Eller lappar.

Jag har jobbat lite för mycket den här veckan. Avslutade med att käka middag med vänner. Då pratade jag för mycket. Kände det när jag satt där, men kunde inte sluta. Jag hatar när jag gör så.

Det finns ingen jag är viktigast för, ingen som är viktigast för mig. Inget att komma hem för. Inget att längta till. Jag hatar den här tiden på året. Hatar att jaga tiden.

Jag trodde verkligen inte att det skulle bli så här. Jag försöker vänja mig. Vet inte om jag borde.

Säker vid sidan

Det största för mig har alltid varit vardagen, när allt bara är bekvämt. Vanligt. Det är det svåraste att få till med andra människor. Jag känner mig inte bekväm med andra människor. Alltid lite fel ute. Vid sidan av. Betraktande mer än medverkande, observatören snarare än aktören. Jag tror att jag egentligen oftare gör rätt än fel, men det känns fel. Ur balans, på något vis.

Så när jag finner den där balansen med någon, när det bara funkar, då har jag så svårt att förstå varför den inte känner likadant. Varför han inte gör det. Bara vara i ro. Låta det enkla vara det rätta, fast vi lärt oss att allt alltid ska vara svårt för att vara bra. Sluta rota och peta när man inte längre behöver. Men så rotas det och petas det. Trasas sönder och tar slut. Och jag förstår ännu mindre än jag någonsin gjort. Återvänder till mitt huvud. Säker vid sidan.

Gråskala

När jag vaknar på morgonen tänker jag att jag inte borde må så bra. Att det är något fel på mig som fortsätter leva som att ruta två aldrig fanns. Sen inser jag att man inte behöver vara glad för att man inte är ledsen. Man kan vara okej. Gråskala. Behöver inte pendla mellan ytterligheter. Så jag går upp på morgonen med lite större lätthet än tidigare. Sätter på mig kläderna jag okaraktäristiskt hängt fram i förväg. Knyter jackans skärp i midjan och rättar till halsduken, innan jag låser ytterdörren. Går ner till tunnelbanan och låter mig vaggas in i arbetsdagen, gungad i mörka gångar under jorden, sen upp i ljuset, datorn ur skåpet och kaffe jag misstänker är från igår. Jag är inte nöjd, inte heller missnöjd. Bättre kunde jag inte hoppats på. Och jag hade ändå slutat hoppats.

Det finns så mycket att vara rädd för

Vardag. Kan vara det bästa i ett förhållande. När allt är bra. Att läsa tidningen vid frukostbordet. Vänta på att äggen ska koka färdigt. Borsta håret och möta blick i spegeln. Le.

Och när det inte är bra, det värsta. Trycksvärta på fingrarna. Äggula som är för lös. Eller hård. Tovor. Blick i spegeln som viker undan.

När man lever sin vardag ensam kan det vara svårt att förställa sig något annat än det där första, fina. Vardag som är vackrare för att den är delad. I mitt huvud är det alltid så. Men det är inte alltid så, det vet ju också jag. Och det skrämmer mig (det finns så mycket att vara rädd för). För om jag lyckas hitta det där första. Vad gör jag om det övergår i det där andra? Flyr igen? Rusar tillbaka till ruta ett?

Ibland är det lättare att vara där från början. Ensam. Så behöver man inte bli så jävla besviken av att hamna där igen.