Minsta gemensamma nämnare

Min pappa var 37 år när han dog. Då hade han varit sjuk i lite drygt ett år. Cancer. Det var vad han dog av. En tumör i hjärnan. Obotlig. Han avstod från en strålningsbehandling som kunnat förlänga hans liv en tid i utbyte mot ofattbart lidande. Det har jag aldrig förlåtit honom för.

Min mamma tecknade en livförsäkring på honom strax efter att han fått sin diagnos. Min syster och jag ärvde pengarna när han dog. Det har jag heller aldrig riktigt kunnat förlåta.

Irrationella agg. Jag har många. Jag har varit så arg på honom som lämnade oss, men det är svårt att vara arg på de döda. Så jag har varit arg på min mamma. Hon som var kvar. Som förberedde ekonomisk för hans död. Rensade ut hans saker så fort han försvann. Aldrig pratade om honom.

Och när hon pratade om honom var det om ett helgon, inte en människa. Hon som aldrig riktigt förstod varför någon som han skulle vilja ha henne. Jag som aldrig riktigt förstod något annat än att han inte ville ha oss tillräckligt mycket för att stanna kvar.

En av de få negativa saker hon någonsin sagt om honom är att han lyssnade på jazz. Att han gillade det högt och att hon hatade det. Så jag lyssnar på jazz, lyssnar högt och låtsas att han och jag har något gemensamt. Något annat än våra ögon.

Jag gjorde det i kväll också. Kände mig för krasslig för att gå på fest ikväll när jag ska på fest imorgon. Satt i fönstret istället och drack vin och lyssnade på jazz. Följde gnistorna från cigarretten med blicken och frågade mig själv varför det är så lätt för mig att stänga mitt hjärta. Lämna människor utanför. Bakom. Hur det kan komma så naturligt.

Då insåg jag att vi har mer gemensamt, han och jag. Att vi båda väljer bort det vi älskar mest. Lider idag hellre än imorgon. Ytterligare en sak att inte förlåta.

Midnattspasta a la Vicky Cristina Barcelona

För det första. Jag är sams med systern igen. Det gör ju livet lite enklare. För det andra. Jag är förkyld. Det gör livet lite jobbigare. Inte nog med plågan av de sedvanliga förkylningssymptomen, jag har dessutom lyckats vända dygnet på ett makalöst effektivt sätt. Resultat? Någon halvtimme efter midnatt började min mage att middagskurra. Eftersom den tidigare under dagen enbart fått frukost i form av överblivna salta kex (jag har inte orkat handla) och lunch bestående av ris, soja och broccoli (jag har inte orkat handla) hade jag svårt att säga nej.

Och jag har ju då alltså inte orkat handla. Mitt kylskåp är till följd av det en öken av burkar och smörgåspålägg, med en och annan oas i form av rotfrukt eller grönsak. Översättning. Blä! Vidare är en tråkig bieffekt av förkylning (förutom slem, snor och hosta) ett mer eller mindre obefintligt smaksinne. Därför blev jag mycket överraskad när följande anrättning, som jag efter en stunds pannskrynkel slängde ihop, visade sig vara något av en smaksensation. Det ser inte ut så varken på pappret eller tallriken, men i näsan, munnen och halsen skapades små smakexplosioner som perfekt harmonierade med Woody Allens senaste. Alltså. Möt Mos midnattspasta a la Vicky Cristina Barcelona.

Ingredienser
Pasta
1 morot
1 liten squash
2 knubbiga vitlöksklyftor
Rosmarin
Timjan
Salt & peppar
1 msk smör + 0,5 msk olja (till stekning)
0,5 dl vitt vin
1 skvätt grädde
Riktigt jävla bra permesanost

Gör så här
Sätt på pasta lagom till en person. Smält smör tillsammans med olja i en rymlig panna med kant (Jag tror förresten att det är viktigt att använda just smör. Vanligtvis är jag inget fan, men den här gången gör det skillnad. Oljan gör att smöret inte bränns och osar lika lätt. Smöros = Dubbelblä!).

Skala moroten (Den jag använde var f.ö. oroande lik en slaknande penis och det bar mig emot att attackera den med potatisskalaren. Nöden har dock ingen lag.). Skär fina små morotskuber, ungefär 0,5 cm³ stora, släng dem i pannan och fräs (Såg precis framför mig hur något matlagningsmongo feltolkade och använde den panna man har i ansiktet följt av ett ilsket kattfräs. Långteftermidnattshumor.).

Grovhacka vitlöken och tillsätt även den. Skär squashen i lika stora bitar som moroten och tillsätt tillsammans med rosmarin och timjan. Låt fräsa lite rask på ganska hög värme tills det fått fin färg. Salta och peppra. Sänk värmen och slå i vin och grädde. Såsen kokar ihop och tjocknar på ett par ögonblick. Häll av pastan och rör ner den i såsen. Riv över rikligt med permesan. Ät!

Pussar och god natt

Nu är jag inflyttad (och lite rödvinsfull). På plats i nya lyan. Har varit här ett par dagar men har först nu, när jag precis för någon minut sedan tumlade in genom dörren, fått igång min uppkoppling. Det känns fantastiskt kan jag meddela. Härligt. Jag trivs utmärkt. Det är fin. Golven knarrar. Utsikten är en flagande vägg. Men det är fint och jag är kär i min nya (gamla) lampa som jag fixat ny sladd till själv och som jag kopplat in själv och som är orange och fin i plast.

Min soffa kom i söndags, soffbordet levererat till fots från systern i går. Allt är precis som jag vill. Lite fler lådor än jag tänkt ha sen och lite färre möbler. Men i princip. Det är bra. Christina bar lådor i trapphuset i lördags. Det tackar jag för lite så här bloggledes i efterskott. Om du kilar förbi bjuder jag på vin. Det gäller ett par av er andra också, så ni vet. Pussar och god natt.

14 februari 2008

Jag var på Allmänna galleriet och åt svamprisotto och drack vin med en vän. Vi skrattade högt, talade med yvig mimik och försökte att inte tänka på vilken dag det är. Det gick ganska bra, i alla fall en stund. När vi gick in var det kallt och blåsigt, när vi gick ut hade det snöat och vinden mojnat, men det var fortfarande lika kallt. I väntan på bussen gick vi in på Pressbyrån och jag sa något elakt om Agneta Sjödin. Min vän fnissade. Det gjorde jag också. Sen kom bussen och jag gick på och satte mig med ryggen mot målet och blicken på mörkret. Ner i tunnelbanan sen, vänta och in genom dörrarna.

På ett säte snett över gången satt en tant med rödbrusigt ansikte och två äpplen i en genomskinlig plastpåse. Jag kände igen henne, men kom inte på varifrån. Att inte veta gjorde mig irriterad och jag satt resten av resan och försökte lista ut vem hon var. Jag studerade hennes plufsiga ansikte och vingrumliga blick. Apoteket? En granne? När hennes blick mötte min mindes jag. Hemköp City. Hon sitter i kassan och jag har handlat av henne flera gånger. Jag slog ner åter ner blicken och riktade den mot plastkassen och de två äpplena. Vid nästa station reste hon sig för att gå av. Det gjorde jag också. Ut i snön igen och sedan hem. 14 februari 2008.